Olof drängs röda hår fladdrade i densnåla decemberblåsten, och snögloppet hotadeidligen att släcka den fladdrande beckfacklan,som han höll i vänstra handen, medan hanhade den högra parat att genast gripa om låsvredetpå karossdörren, när de höga fruarnakommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lämnat kvar uppe påkuskbocken, ty Gud nåde honom, om han behållitden på, när den stränga fru Ebba närmadesig, och en sådan omänniska, att han hade trehänder, var han icke.

Länge behöfde emellertid icke Olof vänta,innan trinde Jerker upplät den tunga, låga ekdörreni porten för de båda förnäma damerna.

Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestaltskymde nästan bort den lilla blyga och tafattafru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så rikskanslernshustru hon än var, beskedligt makade åtsig och lämnade Ebba Leijonhufvud till Hörningsholmföreträdet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn,insvept i en vid, mörk kappa, så att endast dentunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sinhärskarinnas, fru Ebbas fotpåse, och stod dennaut under kappan på ett sätt, hvilket så när lockatOlof dräng till vanvördigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftandesamman sina veckrika kjolar så godt detlät sig göra, och kusken, som visste, att detskulle bära af till »Fyrkanten», manade straxpå hästarna.

För fru Ebba var det något nytt och rättagreabelt att befinna sig i Stockholm, hvarifrånhon för sex år sedan förvisat både sig själf ochsin andre man, den snälle, medgörlige Klas KarlssonHorn. Han måste något hufvudstupa lämnaden silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fruEbba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdigagrefvinnorna Brahe och det nymodensDe la Gardieska packet. Medan hon varit Sturenshustru, hade hon ansetts som Sveriges förstagrefvinna, och hon tänkte så förblifva till sin död.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hadehon emellertid alltid stått på vänskaplig fot, ochnär nu fru Anna skrifvit henne till och bedthenne vara henne ett kraftigt stöd under henneskäre herres frånvaro, kunde hon detta intet nekautan hade till och med lämnat sina gårdar ochflyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarnehade hus vid Kinstugatan.

Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppei »Fyrkanten». Drottningen skulle få en tronarfvinge,och denna gång hade alla tecken tydtpå, att det skulle bli en son, och vid slik märklighändelse måste högadelns fruar samlas omkringdrottningen och hålla allt ondt och farligt bortamed sina böner.

Nu — klockan var väl sex om kvällen —hade ett ilbud kommit från slottet befallandefruarna dit upp, ty hennes majest

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!