— Farmor, jag är ändå litet rädd!

— För hvad, mitt barn?

— För det gamla slottet och ... och för ...

— Nåå?

— För den gamle, sjuke grefven. Tänk, omhan dör, medan vi äro där!

— Tyst. Å, tyst, min flicka.

— Hans sonson är ju också hos honom?

— Ja.

— Hvarför vill farmor företaga en så lång ochbesvärlig resa nu på hösten, och hvarför skall jagfölja med? Vi hade ju inrättat det så trefligt istaden, och så efter jul får jag fara till Italien, detkan jag förstå meningen med, för det är härligt,men det här är ingen mening alls.

— Ett aderton års barn skall inte förstå, endastlyda. Och när jag vid mina fyllda sjuttio reser utpå landsbygden i oktoberfukten, är det mening meddet. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, detvet du. Han har önskat se mig — och dig föresin troligen snart förestående död.

— Hvarför mig?

— Ja, det har jag tvekat, om jag borde sägadig, men du är uppfostrad med aktning för äldresvilja, och ditt hjärta är godt och varmt och rent,därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jaghoppas, att du skall bli unge grefve Haqvins brud.Du, med din rikedom och din människokärlek, kundegöra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo uppblomstragenom sin unga härskarinna. Nu vet du,att det ligger i förfall och att ödslig tomhet längerådt i de stora salarna. Det kan bli ett af vårtlands ståtligaste fideikommiss, om det kommer idina händer. Tycker du inte det är en stolt tanke?

— Jo — men farmor, jag känner inte ungegrefven, och han inte mig.

— Ni ska’ lära känna hvarandra.

— Och hålla af hvarandra, farmor?

— Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas debästa äktenskap, barn. Kärleken, den stora kärleken,tåla så få vid att erfara. Det är som att sitta förnära en flammande brasa: man får svedd hud ochärr för hela lifvet.

Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka motvagnens mjuka dynor. Farmors stränga ansikte,den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, ochden djupa, glödande blicken, skrämde henne nu somså ofta förr. Och dock trodde hon blindt på dennasin barndoms vårdarinna och stöd; allt hvad densedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upptill, vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt.Hon hade ej reflekterat öfver, om lifvet en dagskulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud tagethade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje,och trots sin imponerande stränghet och sina gammaldagsuppfostringsmetoder hade fru Eiden aldrignekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru demåste försiggå under kontroll.

Eiden & C:o var den halländ

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!